The Eleventh Hour

Så var vi där. Matt Smith gör debut som Doktorn. Precis som David Tennant gjorde för fyra säsonger sedan. Är lite tråkigt dock att Smith inte riktigt vågar sätta sin särprägel på Doktorn från början, utan återvänder en del av Tennants material (Tennant återanvände i.o.f.s. en del av Tom Bakers material i början, men det var lite längre mellan dem två). Överlag skötte han sig snyggt. Även om de som är enorma fans av orginalserien förstås sörjer att de får sin klassiska Doctor Who i Sarah Jane Adventures istället. Undrar dock om Torchwood försvinner nu när Doctor Who är Doctor Who för vuxna? Den är aningen mer låst i sitt koncept…

Man kan säga lite mer om avsnittet som sådant (förutom att jag hoppas på en kvinnlig Doctor Who nästa gång). Överlag var det ett bra avsnitt som lever upp till den fina standard som serien har hållit sedan den började sändas igen 2005. Vackraste följeslagaren hittills men det är väl en fråga om tycke och smak. Som jag ovan konstaterade hade i.a.f. jag gärna sett ombytta roller för en gångs skull. Lite besvikelse känner jag också i och med att jag trodde att det skulle dra ut lite mer på tiden (handlingen i avsnittet). Fast å andra sidan är tiden ganska flexibel i en TARDIS.

För övrigt vill jag bara säga att Mads Eriksen har hoppat i galen tunna när han påstår att Doctor Who är en doktor som man bör undvika (för övrigt så är Doctor Who? frågan som är svaret på ”I am the doctor!” och inte karaktären). Stjärnornas krig bör dock varje riktigt Science fiction älskare undvika. Rymdopera är inge bra. Hellre tomtar och troll i skogen än bland stjärnorna…