Två fel ger inte ett rätt…

Anna-Lena Lodenius gör själv så sanslöst många faktafel i sin rapportering om saker och ting, så att det är snudd på en förolämpning mot andra journalister att kalla henne för det. Alltifrån bisarra idéer om hur alla skinheads är nazister till hur Unleashed skulle vara ett vit makt-band. Även knasiga manualer för hur en förälder skall upptäcka ett barns extremism och annan dynga. Källkritik är verkligen inget som Lodenius är bekant med, varför man nästan kan placera henne i samma kategori som exempelvis Avpixlat och Fria Medier. Vad hon helt tycks ha missat är också att det går alldeles utmärkt att fälla extremistgrupper på deras eget grepp, det räcker helt enkelt med att exponera vad grupperna egentligen står för.

Visst är det så att ändamålet inte helgar medlen, men samtidigt är motsatsen verkligen ett uttryck för Lodenius författarskap och ”journalism”. Det vore verkligen bra ifall hon tog sig en tankeställare över sin egen produktion och journalistens roll som en del av den granskande statsmakten. Med det sagt så kan man dock gå vidare till själva ämnet, nämligen anti-huligan huliganism nödtorftigt dold bakom vänster- och högerideologi som borde vara det som diskussionen skall handla om. Ideologin är trots allt irrelevant när det handlar om människor som främst är ute efter att slåss.

http://debatt.svt.se/2013/09/22/det-ar-dags-att-sluta-tiga-om-extremvansterns-vald/

Anna-Lena Lodenius står för en faktagranskning i klass med Avpixlat (alla som läst ”Vit makt och blågula drömmar” vet vad jag talar om). Man skulle faktiskt kunna säga att hon står för en form av extremism i sig, varför man kan säga att hennes ”debattinlägg” faller på eget grepp.