När huliganer bekämpar huliganer

Så har Sverigedemokraterna lyckats framställa sig själva som offer i media igen. Kanske med benägen hjälp av fårskallarna i AFA, även om jag inte känner mig helt säker på att den information som sprids är korrekt (om den är det så har denna gruppering slagit nytt rekord i dumhet). Vad vi har är ändå två organisationer med rötterna i huliganism och elitism som håller på å gnäller på varandra. Varför slösas dyrbart mediautrymme på detta medan olika förslag för att begränsa våra demokratiska rättigheter smygs igenom i det tysta?

Om man nu skall göra en medial granskning av fenomenet så kan fråga sig varför man inte berättar lite om SD’s historia i artikeln. Som historien om vad som hände kring Ekeröavdelningen när denna ville byta lojalitet. Inte ett pip, ett ljud där inte. Jag ifrågasätter inte SD’s rätt att vara ett politiskt parti – det är en del av det demokratiska spelet att emellanåt få bita i ett surt äpple. Vad jag ifrågasätter är rätten för ett parti med SD’s historia att beklaga sig över att motståndarna använder samma metoder som man själva gjorde för inte allt för länge sen. Den som överväger att röst på SD av protestskäl bör faktiskt ta en titt i partiets historia innan man gör det.