Bitterheten är i mitt blod

Utan att jag riktigt har förstått hur det har gått till har jag gått och blivit en gammal bitter gubbe. I och för sig inte som den traditionelle bittre gubben, men jag har på något sätt förlorat förmågan att se det positiva i tillvaron. Jag drabbas allt oftare av grälsjuka till den grad att jag kanske skulle hålla mig borta från forum och bloggar på internet. För det är krig och bitterhet som gäller. För jag förmår bara att se den bittra och svarta sidan av tillvaron. Samtidigt är det inte lätt att se det ljusa i en värld där folk verkligen inbillar sig att hårdhet skapar något annat än hårdhet. Där den enda vägen framåt är att hugga sina vänner och bekanta i ryggen med framgångens mäktiga svärd. Tyvärr orsakar oviljan att att delta i detta spel ett slags missriktad hat mot de som förmår det. Trots att det är våra ledare som är skurkarna. Trots att det är systemet som gynnar brottsligheten. Trots detta går ilskan ut över de som bara spelar med. Fast nog är det en släng av avund i det hela också. Avundsjuka över att jag inte klarar av att göra det som de gör. Dagar kommer och dagar går, och ibland är det omöjligt att inte låta svartsinnets glas svämma över bredden. För jag trodde en gång att mänskligheten skulle ha kommit någon vart vid det här laget, men nu känns det mest som om det bästa vore att hela världen gick under. Att Gaia korrigerade det misstag som är mänskligheten, likt när vaccin kurerar ett virus. Fy, vad jag är bitter och tröstlös.  Det känns som hoppet är ute, och allt mina medmänniskor gör är att skaffa HDTV, diskmaskin och torktumlare.

One thought on “Bitterheten är i mitt blod

Comments are closed.