Svårmod (Mayhem) mot fulhet (Nifelheim)

Var på Malmöfestivalen igår och såg tre band (Testament, Mayhem och Nifelheim) där ett av banden var det i särklass mest underhållande. Givetvis talar jag om Bröderna Hårdrocks skapelse Nifelheim. Bandet hade alla nödvändiga ingredienser i gammaldags black metal (skallighet, ruttenhet och fulhet) samt verkade vara bekväma i den situation som de ställts inför (en större publik än de förmodligen är vana vid).

När de gäller de övriga banden så kan jag säga följande; Testament var en påminnelse om varför jag aldrig riktigt hade fallit för thrash metal. Inget fel i sig, men inte heller något som direkt tilltalade mig, och dessutom var deras material på tok för splittrat. I ena stunden wannabe dödsmetall för att i nästa stund sniffa i hu hu Helloween hemska produktion (om än med oändligt mycket bättre sång. Mellansnacket var också i det fånigaste laget. Slutsatsen får väl bli att de inte var något som störde men inte heller något om skrämde (med undantag av power metal partierna).  Mayhem däremot var helt okej musikaliskt, men ack så tyngda av stundens allvar. På något sätt så kändes det som om deras status som stilbildande band låg dom i fatet. Eller så hade de läst punkt.se (där de presenterades som skandalrockare) och ville hämnas. Det var dock tråkigt att Attilla var den ende som vågade röra sig på scenen, och att PA’t inte riktigt hängde med i alla hans röstlägen. Ett klart minus för den fåniga t-shirten ”20 years of Mayhem” får väl också inhöstas…