När psalmen ljuder igen…

Trevligt att se gamla hjältar prestera igen, och det nästan på samma nivå som de gjorde tidigare. Efter två tomma och bleka skivor och tio års paus så var det inte direkt väntat att så skulle ske. För tillfället tycker jag nog dessutom att Re Voltere är en trivsammare skiva än Gryningstid även om jag inte har samma nostalgiska förhållande till den. Men det kan nog kvitta eftersom min ungdoms hjältar (Dia Psalma) är tillbaka igen. Sepultura (utan bröderna Cavalveras är det inte rätt oavsett hur bra de spelar), Refused, Abhinanda, Doughnuts och Drift Apart lär jag nog aldrig se röken av igen. Fast minnet av att sitta på ett golv i Halmstad och prata politik mer herr Lyxzén är väl värt att vårda. Men det är underbart få höra en så stark skivprestation helt oväntat. Å att ha refrängen ”Betong, betong, världens största skokartong” i huvudet.

Något som är fruktansvärt synd är att det inte blev något mer än miniskivan ”In the Big Ending” av The Clan Destined. Särskilt eftersom det förmodligen är det den sista musiken som jag får höra från Martin Valkyrier sida (en återförening av Skyclad är inte särskilt sannolik om man säger så). Men eftersom han skriver roliga och finurliga texter så är det bara att hoppas att han gör allvar av sina författarplaner då det vore guld. Har haft ett gott öga till mannens texter ända sedan jag hörde frasen ”I’m just thinking out loud… isn’t thinking allowed” (Thinking Allowed från Jonahs Ark (1993)) i mina tidiga tonår. Tills dess så far man nöja sig med att konstatera följande;

”With each of us a shining star,
then I teach I am because we are,
tribes uprised the blessed wind,
lives entwined by my Clan Destined”

(I am because we are!)

”Strange though it may seem I’ve seen an angel;
perfection in the frame of a girl.
To gaze into her eyes such a sweet way to die;
a beautiful start to the end of the world…”

(A Beautiful Start to the End of the World)

Ord som får en tidvis lämna den bittra träskpunkare situation som man har befunnit sig i när man lyssnat för mycket på Skitsystem, Totalt Jävla Mörker o.s.v. Band som i och för sig gör att man känner sig mindre ensam när mörkret faller på och alldeles för många har valt konformismen före självförverkligandet. Det är även inspirerande att höra när man pysslar med sitt lilla projekt a’ la Danny Wallace,  ”How to Start Your Own Country”. Även om mitt projekt kanske är mer stötande för folk som tar den här världen på alldeles för stort allvar (men mer om det senare)…