And the band played Waltzing Mathilda…

Vad munter man blir av att läsa dagspressen; eller vad som en gång kallades för den fjärde statsmakten – men som definitivt slutat vara det vid det här laget. För att genom att kontrollera kontrollanterna så har man kommit runt en hörnpelare i det demokratiska samhället… Fast vi som var beroende av kontrollen har väl bara oss själva att skylla när vi sitter med dagspress som får Pravda och Folkets Dagblad att framstå som underverk av oberoende då de är slavar under reklamen. Eller under att slaviskt tvingas till att söka det som säljer lösnummer (o fan… ytterligare ett sexmord i de och de länet… medan politikerna/makthavarna kommer undan med vad som helst så länge det inte orsakar lösnummersförsäljning).

Inte för att verka okänslig eller så, men jag struntar faktiskt i om en 35-åring skjuter sin faster, sin syster osv. i USA. För det är något som bara berör de allra närmaste. Eller om den och den kvinnan har blivit mördad, vilket också bara är en sak för de allra närmast sörjande, hur tragiskt det än må vara. För nu är det trots allt så att när det gäller de flesta mord så begås dessa av anhöriga eller någon med anknytning till offret. Personer som mördar personer utan någon anledning (hur bisarr den än må vara) är väldigt sällsynta och har alltid varit det. För det mesta verkar det som om sådana historier ges uppmärksamhet av bara en orsak; att dölja vad som egentligen sker…

Fast det är klart att jag kanske inte skulle sitta och beklaga mig så mycket då jag faktiskt delar en del av den morbida fascinationen för kriminologi. Även om det bara är ett fåtal fall som är värda den uppmärksamhet som de får. Ibland kan man tycka att det är märkligt att Sverige får sin egen Henry Lee Lucas i Thomas Quick. För egentligen borde varningsflaggan varit uppe från dag ett då Quicks påstådda handlingar inte stämmer överens med det mönster som i stort sett alltid ses hos seriemördare (om man säger att det inte brukar handla om ”all shapes and sizes” när det gäller seriemördare). Mig veterligt är det faktiskt bara Lucas och Quick som har erkänt att de har mördat i alla former och storlekar, å båda har i efterhand dragit tillbaka sina erkännanden. Därmed inte sagt att det i båda fallen är inte är fråga om farliga människor (Quick är i alla fall bevisat farlig och Lucas mördade sin moder). Vi har egentligen bara en person som är betrakta som en seriemördare (om än en misslyckad sådan) i Sverige och det är Lasermannen. Visst finns det misstankar om att även Hugo Färnström (gärningsman i mordet på Kerstin Blom och trolig gärningsman i fallet med Gerd Johansson) kunde ha passat in på profilen. Men det är allt. Faktum är att så kallade ”spree killers” är den vanligast formen sensationsbrottslighet i Sverige. Å där har vi trots allt bara ett fåtal på de senaste 150 åren; Hagström 1886 (halshuggen 1887), Nordlund 1900 (halshuggen samma år), Von Sydow 1932, Hedin 1952, Flink 1993 och Zeathreus/Jara 1994. Men ändå går folk omkring och är rädda för den här typen av brottslighet. Visst, men tanke på hur människorna som ser andra människor som saker som gör saker handlar, så är lär det inte dröja allt för länge innan någon går ”postal” på arbetsplats i landet. Men å andra sidan är det helt i tidens anda med nedskärningar, irrationaliseringar och marknadens magi. För alla människor har upplopp i sig om man pressar dem och pressar dem och pressar dem.

Men frågan är ändå varför mord tar upp så mycket plats i tidningarna när det ändå är en ganska sällsynt form av brottslighet. Inte är det för vårt bästa i alla fall. Vårt bästa är att sitta i våra ensamma hem och vara rädda hela tiden; i alla fall om  man skall tro dagspressen…

Rubriken är förresten i anknytning till ämnet, men på ett svårt sätt så det är väl lika bra att förklara. Eller inte ändå. Läs i alla fall texten till The Pogues And the band played Waltzing Matilda;

And the band played Waltzing Matilda
As they carried us down the gangway
But nobody cheered, they just stood and stared
Then turned all their faces away