Reflektion över livet vid 37…

Sitter här och läser en artikel från SVD från 1 maj 2014 som delvis handlar om Fred Åkerströms relation med dottern CajsaStina och att upprepa sina föräldrars misstag: Krokig väg mot debut för Fred Åkerström. När jag läser den tänker jag på ett ansvar som man har emot sin avkomma, nämligen att reflektera över sin egen uppväxt och att försöka dra lärdom av sina föräldrars misstag. Inte för att min uppväxt har så jättemycket gemensamt med Fred Åkerströms, det föddes jag ungefär 40 år för sent för. Å jag hade föräldrar som aldrig skulle kunna tänka sig att bruka våld mot sina barn.

Det som slår mig mest i artikeln är snarare dotterns betraktelser från tredje stycket om hur "Såren som aldrig läker. Som följer generation efter generation. Som kastmärken.". Sättet jag kan knyta an till den reflektionen är livet som barnbarn till en bysmed som inte älskade sina barn, och hur detta har märkt min far. Och om hur detta tryckt upp och märkt flera av mina släktingar. Om berättelserna om hur min bipoläre farbror kränkte mamma så grovt när jag var liten att hon aldrig riktigt hämtade sig. Om hur hon plötsligt infann sig i samma relation till världen som sin mor, vilken fick offra allt för sina barn. Om hur något inom min far dog när han blev av med sitt jobb som förste styrman i samband med den svenska rederikrisen. Slutsatsen om hur man egentligen inte vill att det skall gå som för tidigare generationer, men att det på något sätt blir så ändå.

Nog skulle man vilja bygga något nytt, särskilt i de dagar som det känns oöverkomligt. När man tittar på mamma och pappa som tog de arbeten som samhället kunde ge dem när de berövats allt hopp om en framtid värd namnet. Om hur samma samhället säger till mig att "Jag skall vara överlycklig att någon överhuvudtaget vill ta sig an mig". Hela resonemanget ter sig absurt. Inte är det så människor som åstadkommer något i livet tänker och agerar. Inte lever de med denna slaveriets ovärdighetsskänsla. Önskar att jag kunde bryta cirkeln någon gång. Att inte lyssna på dem som säger att detta är bra för mig. För att det är bra för mig, och inte för något annat. Men dagar som denna känns det ungefär som att cirkeln är sluten.