Dagen då rättsäkerheten gick i graven

I morgon, passande nog den 1:a april, så inleds en ny era i det svenska rättssystemet. För det är då den så kallade ”IPRED-lagen” träder i kraft, och man börjar nedmonteringen av rättssystemet genom att tillämpa den juridiska princip som har så stor framgång i bland annat Kina, nämligen ”skyldig tills motsatsen bevisats”. Att man är skyldig om man inte kan bevisa att det inte förehåller sig så. Tvärtemot vad som får sägas vara en av grundbultarna i en fungerande rättsstat.

Mycket luddig och lös bevisning (IP-nummer, skärmdumpar och liknande) kommer att betraktas som stark och tydlig erinran om skuld. För att våra politiker inbillar sig att ett IP-nummer är samma sak som ett personnummer, eller ens för den delen ett telefonnummer. Något som inte alls är sant. En bättre beskrivning är väl snarare att likna det vid en personbils registreringsnummer. Å vid tillämpande av motsvarande lagstiftning vid ett sådant fall skulle betyda att inte den som kör bilen, utan den som står som ägare av den är helt och hållet ansvarig för den verksamhet som sker med bilen, även om den har blivit stulen eller används utan lov. Exempelvis då att en person stjäl din bil, kör ihjäl någon och sedan döms du för grovt vållande till annas död och grov vårdslöshet i trafik. Även den som stödjer dagens upphovsrättsliga lagstiftning borde faktiskt kunna inse det helt orimliga i denna ”rättsskipning”.

Vår rättstat har vid tolvtiden inatt tagit ett stort kliv tillbaka, tillbaka till den tid då män dömdes till döden för tidelag och kvinnor till döden för häxeri, där bevisningen hade exakt samma substans som den IPFI, Antipiratbyrån och Henrik Pontén framhärdar. Att straffet är annorlunda saknar betydelse eftersom man har ruckat på en ytterst viktig princip, i att rättstaten skall åtminstonde försöka skydda oskyldiga från att bli dömda på lösa grunder genom att tilllämpa principen ”oskyldig tills motsatsen bevisats”.

Förresten så skulle jag också vilja leva på alla de pengar som mina föräldrar betalat in till olika a-kassor genom åren utan att få någonting tillbaka. Å det också i minst 80 år av mitt liv. För det är vad dagens upphovsrättslagstiftning innebär för barn och barnbarn till människor som en gång har skrivit ett musikstycke, gjort en film eller skrivit en bok. Så det vore inte mer än rättvist. Skall de kunna leva på sina far- eller morföräldrars arbete under hela sitt liv så skall jag också erbjudas den möjlighet. För rätt skall vara rätt, inte orätt. Samtidigt som Robert Johnson och de fattiga delta-bluesmusikerna vrider sig i sina gravar (för att upphovsrätt bara är upphovsrätt om man har rätt advokater på sin sida)…

Slutligen, för att anknyta till en känd romares ord, så anser jag att Henrik Pontén hör hemma i cell i Haag. Då han likt Roland Friesler med de metoder som finns tillgängliga åberopar godtycklig rättvisa. Något som i slutändan innebär att han, och hans kumpaner satt spaden i jorden för att gräva rättvisans grav.